Top 10 filmer från 2000-talet: #4

Nummer 4 är kanske den bästa superhjältefilmen någonsin.

Det är nästan svårt att tro att den här kom ut för ett år sen. Ja, biokassan fick enorma vinster från Batman förra året, när Christopher Nolan's mästerverk släpptes ut (andra gången han dyker upp på listan). Men vad är det som är bra om filmen, som praktiskt sett alla har sett. Låt oss ta reda. Som jag sagt så har nog alla sett filmen, så jag behöver nog inte prata så mycket om handlingen, men det är så klart uppföljaren till Batman Begins.

Nolan är nog en annan regissör som har haft ett bra årtionde med tanke på att Memento har redan varit på listan och han har gjort andra väldigt bra filmer som Insomnia, Prestige och så klart Batman Begins. Begins var som en nypa frisk luft. Den började om allting efter Batman & Robin, vilket var vad serien verkligen behövde. Den tog en mer mörkare och realistisk stil och skapade en handling som faktiskt fokuserade sig mer på Batman och inte bara på skurkarna och den tog sig själv på allvar. Men den hade fortfarande ett par problem, ett av dem var att slagsmålsscenar var uselt fotograferade och klippta och att ibland tror jag att filmen blev lite för annorlunda från den första tredjedelen. Men The Dark Knight fixade dessa problem genom att ge det mer av en känsla av filmer som Heat och The Departed. Det känns mer som en verklig brottsfilm, bara att Batman har huvudrollen i filmen. Nolan visste precis vad han skulle göra och han gjorde det fantastiskt. Med den här filmen bevisar han, liksom många andra filmer i den här kategorin, att en serietidningsfilm ka tas på lika stort allvar som vilken som helst vanlig film. Den kan ha karaktärer, handling, känsla, teman och fantastiska prestationer. Jag har älskat filmer som Spider-Man, Iron Man, Hulken, X-Men och de gamla Christopher Reeve-Supermanfilmerna, men det är den här som visar att superhjältefilmer kan hanteras på bra allvar och inte bara vara liksom så "titta, det här är en superhjältefilm", nej, den hanteras med allvar. Alla problem som Batman Begins hade har fixats och därmed är det en bättre film.

Christian Bale är nog den mest charmiga Bruce Wayne och den mest hotande Batman (trots den ökända rösten). Aaron Eckhart är nog den som får mest screentime, men han förtjänar det eftersom han nog den mest känslomässiga karaktären, Som Harvey Dent/Two Face. Maggie Gyllenhaal är också mycket bättre än Katie Holmes i rollen som kärleksintresset till Bruce Wayne och Harvey Dent. Och sen alla fantastiska skådisar, jag menar, Micheal Caine, Morgan Freeman, Gary Oldman. Jag menar dessa killar passar perfekt i sina roller, precis som i den förra filmen. Men den riktiga stjärnan är den avlidne Heath Ledger som Jokern, en av de bästa skurkarna i modern tid. Han vann en postum Oscar för den här rollen och tro mig när jag säger att han förtjänar det. Det är inget sympatipris. Ledger har skapat den mest skrämmande, delvis roliga, originella och mest fängslande skurken, sen Anthony Hopkins i När Lammen Tystnar. Han skapar en mer originell version av Jokern, han försöker inte imitera Jack Nicholson, Cesar Romero eller ens Mark Hamill. Han är inte lika mycket av en skrattare som du kanske skulle förvänta dig. Och Nolan vet om att man inte ska överanvända en fantastisk skurk. Han används därmed inte bara som kryckor för filmen, liksom det enda som filmen hänger. Han är bara en högpunkt. Filmen står fortfarande på sina egna ben. Jag skulle kunna snacka i timmar om det, så vi går vidare.

Actionscenerna var också mycket bättre den här gången. Slagsmålscenerna var bättre klippt, fotograferade och koreograferade och det fanns inte för mycket eller för lite av det. Den scenen där Batman jagar Jokern med Batpoden, wow. Den är väldigt imponerande. Den använder sig inte av extrema explosioner eller CGI som något som Transformers. Allting är bara gammaldags planerande, stunts, praktikalitet och sen kanske lite CGI. Ingen musik heller, vilket låter scenen tala för sig själv. Allt jag kan säga är att actionscenerna är mycket bättre den här gången.

The Dark Knight är en av de mest välgjorda filmerna jag någonsin sett. Nånting händer vid varje scen och dess känslomässiga värde skjuter upp den högre. Oavsett om det är manuset, skådespeleriet, den tvistande handlingen så är det alltid en sak som skjuter upp den här genren av filmer. Om du är ett Batman-fan eller om du bara gillar action, drama, gangster, superhjältar eller nåt annat, så är det här en film du inte borde missa.

Top 10 Filmer från 2000-talet: #5

Och nu nummer #5!

En av de regissörerna som har haft sitt bästa årtionde var Clint Eastwood, det här är en av hans bästa. Det är en berättelse om en underskattad boxningtränare vid namn Frankie Dunn, spelad av Eastwood. Han har förlorat all lust för att träna nån framtills han möter en amatörboxare från Missouri vid namn Maggie Fitzgerald, spelad av Hilary Swank (hon vann sin andra Oscar för den här filmen). Hon vill att han ska träna henne så hon kan uppnå sin dröm om att bli boxningsmästare. Dunn går motvilligt med på det. Morgan Freeman (som också vann en Oscar för den här filmen) spelar Dunns kollega och vän som berättar historien.

Allt detta om drömen om att bli mästare är inget nytt och en gammal man som tränar den amatören för att vinna är inget nytt (tänk Rocky). Men vad Eastwood och manusförfattaren Paul Haggis gör är att ge det en unik tvist som jag inte tänker ge ut. Den har lite av en tyst känsla. Något som man måste gå igenom för att förstå. Om du vill ha en upplyftande film som får dig på gott humör så får du leta på nåt annat ställe. Därför att filmen är otroligt sorlig, men den har en vacker ambigouitet (är det hur man stavar det?). Eastwood använder smart en stil som förhindrar att den blir en total melodrama. Istället blir det något som du sitter där och tänker "wow, det känns som jag har sett den här filmen förut, men det är inte kliché. Det känns som om den har varit med mig hela tiden, men den är inte så gammal". Jag tycker att Eastwood är en fantastisk regissör och att kanske det är i det yrket som han är bäst i, även om han också är en fantastisk skådis. Om du inte har sett nåt av hans regiarbete så föreslår jag att det här är den filmen du borde se.

Men den riktige stjärnan är Hilary Swank. Det är så förvånande över hur mycket hon kan arbeta igenom för att göra sig till en annan person. Hon gör den här karaktären mänsklig och sårbar på så många sätt, men om jag berättade för mycket om det skulle jag spoila hela filmen. Vad jag kan säga är att hennes arbete till den här rollen skiner genom henne. Hon skapar en av de bästa kvinnliga karaktärerna i det här årtiondet. Och Morgan Freeman är jag alltid glad att se, så jag kan inte säga mycket. Men det här är nog en av hans bästa prestationer sen Shawshank Redemption.

Million Dollar Baby är ett mästerverk i filmskapande och en av de bästa sportfilmerna jag har sett. Det är här är inte en modern Rocky. Det är i sin egen liga. Den tar vad som kanske hade varit uttröttande melodrama och gör det till en verklig karaktärstudie. Jag hoppas på att Eastwood gör många fler filmer. Oavsett om du gillar boxning eller inte (jag förstår fortfarande inte sporten), så rekommenderar jag den stort till alla som nånsin undrat hur bra av en regissör Eastwood är.

Top 10 filmer från 2000-talet: #6

Och så fortsätter det. Nummer 6 är en kärlekshistoria, men inte en väldigt traditionell en. Det är en film som jag kanske kommer att kritiseras för, men jag säger vad jag menar här. Oavsett om du håller med eller inte, här kommer det.

Säg vad du vill om den, men regissören Ang Lee's Oscarsvinnande film är fortfarande en rikitg kärlekshistoria. Det är bara med två killar. Tro mig, jag är INTE homosexuell, men jag anser att den här filmen är fortfarande väldigt bra. Du måste inte vara det heller för att gilla den. Ni som säger att den är för störande och att det här är en bögig film, ge upp nu. Det är en vacker romansberättelse. Det är ett kraftfullt drama. Det kunde ha varit mellan en man och en kvinna och det skulle fortfarande ha varit en bra film.

Heath Ledger och Jake Gyllenhaal spelar två unga män som är ute och kampar en sommar och förvånar sig själva genom att ha sex och bli förälskade. De vet att de gör det och kan och vill inte neka det, men de vet inte vad ska göra åt det. Det är 1963 och de vet inget om homosexualitet förutom att det skrämmer dem. När de skiljs åt bestämmer de sig att vad som händer ute i vildmarken ska förbli deras hemlighet. Båda männen gifter med andra kvinnor, men Jack (Gyllenhaal) drömmer om en tid då han och Ennis (Ledger) kan äga en gård tillsammans. Michelle Williams spelar Ennis' fru som vet sanningen om honom och är lika skrämd av det som han är.

Filmskaparna var tydligen nyfikna om hur en kärlekshistoria hade varit om karaktärerna hade varit gay. Manuset var skrivet av Larry McMurtry och Diana Ossana, baserat på en novell av E. Annie Proulx, och regisserad av Ang Lee, vars arbete har varit filmer som Förnuft och Känsla och Chrouching Tiger, Hidden Dragon (alla dessa människor vann var och en en Oscar, tillsammans med Gustavo Santaolalla's musik). Den är väldigt bra gjord och skriven; Lee vet verkligen hur man gör känslomässiga filmer, även såna som jag inte gillar, som Hulk. Vad han gör här är att ge filmen en behandling som många av de bästa romantiska filmerna får, men gör det till en historia om två män, istället för en man och en kvinna. Det är bara hjärtekrossande att se dessa två killar veta att de älskar varandra, men kan inte vara tillsammans.

Prestationerna från skådisarna är verkligen prisvärda, speciellt från dess stjärnor. De har en stor chans att verkligen utveckla dessa karaktärer, eftersom de har såna djupa känslor och problem. Det finns så mycket under dem. Ledger förtjänade verkligen den Oscarsnomineringen han fick. Det är synd att han dog, för med den här och några andra tror jag att han skulle ha haft en bra karriär. Alla i filmen är fantastiska. Det här är den stunden som jag tror Ledger, Gyllenhaal, Williams och Anne Hathaway, som Jack's fru, verkligen skiner.

Det här är en viktig film. Inte bara för filmindustrin, utan också för alla homosexuella i världen. Du kan säga att de är eller inte är bisexuella eller vad som helst, men sanningen är att det här är en film om två människor som älskar varandra jättemycket. Det här är i samma linje filmer som Titanic. Den börjar som en romans, men slutar som en tragedi och det är är att dessa män vet vem deras sanna kärlek är, men kan inte komma på nåt att göra åt det. Brokeback Mountain är i den fina traditionen av kärlekshistorier.

Top 10 Filmer från 2000-talet: #7

Lite av en dubbeldos den här veckan. Mitt nummer 7 val är en av de mest underligaste filmerna någonsin som inte har att göra med magi, mystik eller science fiction, allt har mer att göra med hjärnan.Den handlar om en kille, spelad av Guy Pierce, som är ute och jagar mannen som han tror våldtog och mördade hans fru. Enda problemet är att han lider av konstant minnesförlust från attackern, så han kan inte lägga till något nytt minne efter den stunden. För att komma ihåg, så gör han noteringar, fotografier och tatooeringar på sin kropp för att påminna sig själv. Han får hjälp av två människor, spelade av Joe Pantoliano och Carrie-Anne Moss, som han inte litar på.

Filmen var skriven och regisserad av Christopher Nolan, baserad på en outsläppt novell av hans bror Jonathan. Vad han gör här är något som kanske kommer att frustrera folk som föredrar att ha saker och ting rakt framåt, men om man är villig får man se en film som håller sig på en linje som förvirrar en och ger både huvudkaraktären och publiken förvirring. Det ger en större känsla av han går igenom. Han kan inte komma ihåg och ända i början är man på en plats då man inte vet vad som händer och sen är vi i en annan tidpunkt. Man undrar "är det här förtiden? Nutiden? Framtiden? Var är jag"? Det ger mer det mer av en annan sorts flöda som vi inte har sett i en film förut.

Kanske det är en film som man borde se mer än en gång eller inte, men man kan se det som en utmaning nästan. Liksom kan du se hela filmen och få ihop alla pusselbitar, så är du en väldig smart man, men tror mig, du kommer att känna som om du själv fått minnesförlust efter filmen. Detta hjärnspel är det som verkligen skiljer Memento från många andra thrillers. Det arbetar emot dig genom att säga "vill du ha ett svar? Lös det själv då"! Varenda gång du tror att du har listat ut allt kommer det en ny tvist.

Det här är en av de mest utmanande filmer jag någonsin sett. Vid varje scen kommer den ett nytt avslöjande. Alltihop är som ett spel på hjärnan. Jag menar till och med kameraarbetet kan vara utmanande. Om du är beredd på attse filmen och dess utmaningar, så varsågod, men kom ihåg du kommer att tappa bort dig. Nolan har därmed skapat en välgjord film som fungerar som ett mysterium och hjärnutmaning.

Top 10 filmer från 2000-talet #8

Ännu en vecka, ännu ett nummer igenfyllt. Den här ska vända mig åt en film på ett annat språk. En liten spansk film kallad...

... eller Pans Labyrint på svenska, från mexikanske manusförfattare/regissören Guillermo del Toro, som har gjort filmer som Hellboy I och II, Blade II, Mimic och de kommande The Hobbit filmerna. Den tar plats i Spanien 1944 efter det spanska inbördeskriget, då en flicka vid namn Ofelia, spelad av Ivana Baquero, flyttar upp i bergen med sin mor och styvfar, falangistkaptenen Vidal, som deltar i kampen mot den lokala modståndsrörelsen, medans den gravida modern blir mer sjuk. Ofelia lever samtidigt i sin egen lilla fanasivärld. En dag hittar hon en urgammal labyrint som består utav alla sorts magiska varelser. Där möter hon en faun, dess väktare, som påstår att hon är den avlidne kungens dotter, men för att bevisa måste hon klara av tre farliga uppdrag. Han är spelad av amerikanske skådespelaren Doug Jones.

Del Toro anser detta som sin spirituella uppföljare till sin förra spanska film The Devil's Backbone och det visar. Han har en stor facsinering med saker i mörkret och här berättar han en mycket mer vuxen berättelse om féer, fauner och andra mystiska varelser. Jag menar det här är en läskig film. Jag skulle inte rekommendera den för väldigt unga barn, liksom 7, 8-åringar. Det här är mer en film för 15-åringar och vuxna. Trots det så är det fortfarande en saga, det är en märknadsvärd skapelse av en annan värld och det suger in en i en värld fylld av desperation och magi. I början ser man den här grymma världen i Spanien under Franco-regimen genom ögonen på en flicka som lever i sin egen värld och sen får hon genomgå mer faror i labyrinten. Dessa varelser, de de labyrinten, är inte de vanliga, vänliga eller elaka sagofigurer, de är inte ens nära Shrek-territorier. De som är vänliga, eller nära vänliga, är inte så vackra, de är faktiskt nära monstrositet. Och allt detta är gjort mest med praktiska animatronics och make up och sen kanske lite CGI.

Det som pågår i den verkliga världen är också väldigt skrämmande. Då menar jag på hur det känns. Jag menar Kapten Vidal är bara så läskig och så elak, att han är fantastisk skurk och är underbart spelad av Sergi López. Det fångar verkligen Spanien som det var under den tiden, väldigt mörkt och farligt.

Men den riktiga stjärnan är del Toro. Hans fantasi kommer upp med några av de vackraste synerna jag har sett på länge. Det finns få regissörer som kan skapa en känsla av under och fara och magi i både en fantasivärld och den verkliga världen. Det är fantastiskt fotograferad av Guillermo Navarro, mystisk musik av Javier Navarette. Kom bara ihåg att hålla ungarna borta från den här filmen. Det här är för vuxna.

Frågor

1. Vänta, vad? Har jag ens läst samma bok?

2. "Jag ska slå min bror, den jäveln". Jag skrattade hårt av den. Jag kanske är liete omogen om jag tycker så, men jag menar, har du ens hört nåt sånt. Jag menar, det är bara så utskrikande. Vem kom upp med den? Du hör inte folk gå omkring på gatan och säger "jag ska slå den där konstiga ungen, den jäveln" eller "jag ska slå den gubben, den jäveln". Om ens världens bästa skådespelare skulle säga det skulle ha varit överspelande. Jag menar, wow, vilken löjlig grej att säga.

3. Tja, det känns faktiskt som om han går igenom en liten ålderskris. Det är då man inser att man borde ha gjort mer i livet vid den här tiden. Därför blir man sur för allt. Sen inser han att det är bara en liten grej om han förlorar på krocket. Han vill känna som om han har åstadkommit nåt, antar jag.

4. Vad ska jag säga om det? Han vill bara göra lite förändringar på sitt liv, därför gör han sig av med alla gamla grejer i hopp om påbörja nåt nytt. Vad ska jag säga om det? Många gör så. Min pappa ändrade nyligen på hallen därför att han ville ha förändring. Allt jag kan säga är, alla gör så.

Kap 2 & 3:

1. a) Funderar över vad han ska göra

b) Gör en lista över vad han har och saknar i livet

c) Funderar över detta

d) Får fax från en vän

e) Läser fax

f) Skriver tillbaks

g) Funderar mer

h) Letar i affär efter något han inte har

i) Skriver en lista om hur han vill ha det

j) Köper en boll

k) Leker med bollen

2. Svårt att säga, men om man känner sig så här deprimerad om livet och känner att inte åstadkommit nånting, så blir man lite så "det känns som om det saknas nåt". Men alla kan ha en inre monolog. Om man funderar över om man ska handla kan man ha det. Vad är skillnaden?

3. Han märkte väl att de verkligen ville göra saker rätt och ångrade vad de hade gjort. De hade arbetat hård och hade haft det mycket tidigare. Han kände att de hade lärt sig sin läxa om pengar och andras egendom och hade gjort det bra nog att de förtjänade att få pengarna tillbaks.

Kap 4-6.

Vill ni veta vad jag tycker? Okej, den killen mår inte bra. Han borde vara i mentalsjukhus. Jag vet inte om det är hur författaren beskriver sig själv eller om han har hittat på det här, men huvudkaraktärern är fortfarande mentalt sjuk. Han gör många galen kille-"trademarks". Han blir rasande över små grejer, krockett, faktiskt, han går in i djup trans om existens, han gör och säger paranoida saker, pågrund av att tiden inte stämmer ihop med vad han hade tänkt sig, han köper en boll för att han känner att han måste kasta något, det känns som han ska gråta och sura för att alltihop inte stämmer och han vill cykla en liten cykel. Jag tror nästan att i slutet av boken kommer han att mörda nån. Kan inte någon skicka honom till en psykolo? Är det ingen som märker att han inte är helt frisk? Ett tag trodde jag att han bara hade en ålderskris, men jag tror att han behöver allvarlig vård här. Jag skulle fatta om han var satirisk om folk som går igenom existentiella kriser, men jag är inte helt säker om det. Kan någon rätta mig om jag har fel här.

Top 10 filmer från 2000-talet: #9

Okej, och så vidare till nästa film i min lilla nedräkning. Mitt nummer 9 val är en av de mest underskattade science fiction filmerna någonsin...

Japp, det stämmer. Steven Spielberg's Sci-Fi/Thriller film med Tom Cruise i huvudrollen. Den handlar om en man (Cruise) som arbetar i en experimental polisgrupp kallad Pre Crime i ett utopiskt/dystopiskt Washington D. C. 2054 där de kan förhindra mord innan det ens har hänt. Hur då undrar ni? Jo, genom att använda ett antal ungdomar som lever med en speciell hjärnskada som får de att bli synska, kallade Precogs. Det här har gjort Washington mordfri i över sex år. Cruise's karaktär, John Anderton, även om han är ledaren för gruppen, har varit beroende av en olaglig psykeaktiv drog ända hans son mysteriskt försvann för flera år sen, vilket har fått hans fru att lämna honom. Helt plötsligt kommer en varning att han ska mörda en man han inte ens känner. Nu måste Anderton rentvå sitt namn och ta reda på vem som ligger bakom det här.

Filmen är baserad på en novell av den avlidne Philip K. Dick, vars arbete har gett inspiration till filmer som Blade Runner och Total Recall. Spielberg bygger upp handlingen mer än vad novellen gjorde och skapar en tankefylld, underbar film noir med fantastiska prestationer från Cruise och en talangfull birollslista med skådisar som Max von Sydow, Peter Stormare och Colin Farrell. Vad Spielberg gör är att han ger oss en syn om framtiden som man inte har sett i en film genom att äkta special effekter med praktiska bakgrunder och stunts. Det finns en väldigt imponerande scen där vi ser såna här spindelrobotar klättra upp för trappan. De var tydligen animerade, men byggnaden var helt verklig. Den scenen leder sen in i en imponerande synpunkt genom taket. Allt är väldigt lite färg, men allt svart och skugga har hög kontrast, vilket ger den en känsla av en film noir. Det är en vacker film.

Men grejen är att dessa karaktärer är inte bara där för att gå vidare in i nästa scenario. De här karaktärena är faktiskt människor med personliga problem. Tom Cruise t. ex. även om han är den som ska hålla lagen, är i depression och tar olagliga droger eftersom han inte kan komma över sin sons försvinnande. Det får oss att sympatisera med honom och det gör honom till en tredimensionell karaktär, han är inte bara där för marknadsföring. Det avslöjar också inte allt om hela handlingen som filmen går vidare. Det är en jaktfilm, de avslöjar allt som filmen går vidare och det ger mer av en känsla av spänning och får en att gissa framtill slutet.

Spielberg och co. lyckas göra en science fiction som på många sätt inte helt hyllar ny teknologi, utan faktiskt varnar den oss lite om det. Det här är en värld där mord har helt stoppats, men stör också människors rätt till privatliv. Dess teman är bara en del av en av de mest vackra, uppväckande, spännande, känslomässiga och bästa sci-fi filmerna någonsin. Ett annat mästerverk från Spielberg.

Top 10 filmer från 2000-talet: #10

Okej, snart är 2010 här, så jag har bestämt mig att ta fram mina favoritfilmer från det här årtiondet. Kom bara ihåg att detta är helt min egen åsikt, så anklaga mig inte om ni inte håller med mig. Jag kanske också kommer att ändra min åsikt senare med tanke på att 2009 är inte över än. Mitt nummer 10 är en av mina favorit Bond-filmer någonsin...

Ja, ni gissade rätt (eller kanske inte). Efter att ha torkats ut på idéer med Die Another Day, så bestämde sig producenterna att ta karaktären åt samma håll som Christopher Nolan gjorde med Batman Begins. Jag måste erkänna att när jag hörde att Daniel Craig skulle spela James Bond, så tänkte jag "verkligen? Ska den här killen spela Bond? Kom igen". Jag var inte helt övertygad fortfarande efter trailern, som faktiskt var rätt så cool i hur den såg ut. Jag trodde fortfarande att han skulle suga. Tack och lov så hade jag fel. Craig är inte bara charmig som James Bond, men han är också brutal, kall och, när han behövde vara, känslig, något som jag tror är närmare boken. De gamla James Bond var alla bilder om män önskar att skulle vara. De var stiliga, kaxiga, kvinnomagneter och äventyrlig actionspion. Craig är allt det där, men han är mer oborstad och omogen, vilket ger oss en tydligt bild om hur ung han är i sin karriär. Det får mig att inse att jag tror att det närmaste vi har till en modern Sean Connery, som för mig är fortfarande den bästa Bond. Han har allt det som gjorde de tidigare bra och gör fortfarande sin egen grej. Resten listan av skådisar är också väldigt bra med Mads Mikkelsen, Jeffrey Wright, Judi Dench och den fantastiske Giancarlo Giannini (ursäkta om jag stavar fel).

Och handlingen, oboy, är den fantastisk eller inte? Manuset var skrivet av Oscarsvinnaren Paul Haggis och Bondveteraner Neil Purvis & Robert Wade och de har gett oss den mest insugande bondhandlingen på flera år. De håller in ända från början och slutet eftersom dess scenarion aldrig håller sig på en plats för länge. Det kanske några för scener på pokerbordet och att titta på när folk spelar poker har aldrig varit ett nöje för mig, Men det är lätt att ignorerna pokerdelen av de scenerna och istället fokusera på hur hjälten och skurken tittar på varandra. De säger knappt några ord till varandra, men man kan känna fientligheten i deras uttryck. Det är nästan som om de kan läsa sina tankar. Manuset får också karaktärerna att kännas som verkliga människor. Bond och hans kärleksintresse, spelad av Eva Green, tjafsar, speciellt i mitten, bak och fram så realistiskt att man till slutfår se in deras bakgrund utan att bli totalt tillsagd om det. Dialogen är smart och elegant, liksom engelsk elegant, vilket ger en mer mänsklig sida till filmen. Det är dessa saker som får dig att bry dig om dessa karaktärer. Tror det eller ej, men jag grät faktiskt lite i slutet, lite av en underlig upplevelse med en Bondfilm, och det var första gången i hela serien, även med de bästa, som jag verkligen brydde mig om karaktärerna.

Actionscenerna är några av de bästa någonsin i hela serien. Olikt många andra stora actionfilmer, så fokuserar den på actionen, mer old school, istället för den skakiga kameran vi är så vana vid idag. Det finns en väldigt spännande scen där Bond jagar en bombmakare genom byggnadsplats i Madagaskar och den scenen är väldigt kul. Det finns några väldiogt imponerande scener i filmer. Men som jag sa, så handlar det inte om action, det handlar om karaktärerna och de är fantastiska karaktärer. Kameraarbetet, musiken och klippningen är alla på bra plats. Det är bara en väldigt välgjord film

Casino Royale hade mycket emot den, men tack vare Craig's prestation, Martin Campbell's stiliska regi och ett smart manus, så tror jag att kan bli ihågg som en av bästa Bondfilmer sen Sean Connery's tid. Och det är anledning nog att ge den nummer 10 platsen.

TV Historia

1. Det experimenterades fritt runt om i världen med att bygga ett televisionssystem redan under 1920-talet. John Logie Baird (1888-1946) är den som oftast nämns som tv:ns uppfinnare. Under 1930-talet sände BBC i England. Efter krigets slut bildades Nämnden för Televisionsforskning och det började diskuteras på allvar om television skulle införas även i Sverige. Första visningen av television hölls 1931 på Röda Kvarn i Stockholm. Det första svenska tv-programmet sänds 1952: "En skål för televisionen" och hösten 1954 sänder Radiotjänst det första egna TV-programmet. TV2 gör entré 1969 och Sveriges Television expanderade. Under 70-talet så blev tv-tekniken allt mer lätthanterlig samt att bärbara videobandspelare började komma på marknaden. Det var också på 1980-talet som nöjesprogrammen av typen Nöjesmaskinen och Razzel fick mer plats samt att såpoperan gjorde entré i Sverige. På nyårsafton 1987 startade TV3 sina sändningar via satellit från London. Detta var den första svenska kanalen som finansierades med tv-reklam. Detta blev starten för kommersiell tv i Sverige. 1989 tillkännager Matts Carlgren en ny kanal vid namnet Nordic Channel som fem år senare får namnet Kanal 5. Våren 1984 grundade Gunnar Bergvall och Ingemar Leijonborg bolaget Nordisk Television AB (numera TV4) och drog igång planerna för en reklamfinansierad tv-kanal i Sverige. År 2005 inleddes släckningen av det analoga marknätet och i oktober 2007 blev marknätet helt digitaliserat.

2. a) gjort

b) Jag vet faktiskt inte. Jag är inte säker om det rikigt.

c) Inte så ofta, jag har annat att tänka på.

3. a) gjort

b) De kan sprida sitt meddelande genom reklam och program, ta upp intervjuer och annat.

Public Service

1. Public service är en verksamhet inom ett visst media gjord för att ge folket ett visst utbud.

2. a) Reklam tv är mycket mer kommersiell och finansieras rätt så mycket av andra bolag, därför så marknadsför de rätt så mycket andras produkter, plus att de ägs av ett visst stort bolag exempel, TV3, TV4, TV6, etc. SVT visar ingen reklam och är fokuserad på at ge ut meddelanden till folket och är ett eget bolag. Därmed är det en public service-kanal.

b) På sätt och vis, ja.

c) www.svt.se/tv-tabla

3. Ganska samma som SVT.

4. a) UR är en del av Sveriges Television, men är mer fokuserad på utbildning.

b) Producera och sända utbildningsprogram