A Clockwork Orange

1962 släppte Anthony Burgess ut "A Clockwork Orange", en science fiction-dystopisk roman som skapade en blek, satirisk syn på framtiden genom ögonen på en ung, sadistisk gängledare, med en fascinering för Beethoven, som till slut förlorar sin fria vilja och får uppleva samma grymheter som han själv har orsakat andra. Den har blivit belönad för flera priser och har även satts på Time Magasine's 100 bästa romaner från 1923 till 2005. Den har adapterad till TV, teater och en mycket känd film av Stanley Kubrick.

Boken är uppdelad i tre akter för varje speciell punkt i huvudkaraktärens liv mellan sin våldsvåg med gänget, hans rehabilitering till en "respektabel invånare" och hans kamp för att återfå sin identitet. Den är väldigt dyster och mörk, specielllt i början. Ända därifrån är det tydligt att vi inte kommer att gilla Alex. Det blir ännu mer tydligt tack vare att boken är berättad i första person, så han beskriver sina egna känslor om allt. Han är en sadistisk, obekväm, oempatisk våldtäktsman, ultra-misshandlare, rånare och mördare. Han njuter av att plåga folk, men samtidigt vet han att det inte är rätt. Han har inte ens ett motiv för vad han gör, han bara gör det för sitt nöje. Men senare som det går vidare så börjar man se vad det är Burgess menade med titeln. Men det tänker jag låta er lista ut. Till slut så visar boken att, oavsett hur brottslig man kan vara, ska man alltid bevara sin fria vilja och inte utsätta någon för psykisk tortyr för att förändra någon. Det här gör det också lättare att heja på dess anti-hjälte.

Slutet känns lite på sätt och vis ofärdig. Och gissa vad? Det är det. Därför att jag läste den amerikanska version. Vad är det som är så annorlunda med det här slutet? Tja, jag kan säga det utan att ge någon spoiler. I den vanliga versionen slutade det mer lyckligt, men när den skulle ges ut i USA, så tyckte publiseraren att slutet inte var realistiskt nog och ansåg att folk skulle gilla det bättre om det slutade på näst sista kapitelt som definitivt slutar på en mer mörk ton. Jag har läst det saknade slutet på wikipedia och jag kan säga att det känns lite mer elegant än vad boken jag läst gjorde. Det kändes mer som ett slut. Därför hade jag ett problem med den här uttgåvans final.

Trots det okonsistenta slutet (beroende på vilken version man läser), så kan jag erkänna att Burgess verkligen använder sin bild av våld för att visa oss om hur den här världen fungerar. Hans påhittade språk Nadsat var ett genidrag, för han tänker på ungdomsslang i framtiden som visar att han vet om att ungdomar har sitt eget språk, så han skapade sitt eget språk för den här världen. Om du har sett filmen så läs boken också. De är inte så väldigt olika varandra. Det är Burgess' bästa verk.